Historik

Den första frågan man måste ställa sig är varför i hela friden skaffar man sig en pumi trots att man vet hur de är. Allmänt stökiga och bökiga. För att försöka att göra en lång historia kort ska jag försöka att återberätta vårat resonemang innan vi bestämde oss för en pumi.

Jag, alltså matte i familjen har redan sedan tidiga barnsben haft en stor önskan, och den önskan var att få en egen hund. Jag har av någon anledning alltid haft förkärlek till vallhundsraserna. Fast egentligen har jag nog inte tänkt på att de är vallhundsraser.  Så efter många års försök att övertala karln i huset så kom vi till den dagen när han säger okej då.......men........(åhh då kom kraven) den ska vara svart, inte dregla, ha krullig päls, kunna ligga i knät och den ska vakta. Ha tänkte nog karln, den rasen finns inte. Men ack vad han bedrog sig, för jag hittade pulin, den täckte karlns alla krav på hunden och dessutom så fäller den inte och det måste ju bara räknas som ett plus. Men ju mer jag läste om pulin så kände jag att rastafarilooken tilltalade mig inte speciellt mycket, tänk dig själv en regning dag vilket jobb att få den pälsen torr.

Det gick en liten tid och så kom dagen för Hund 2002 på Älvsjömässan och jag hade bestämt med en vän att jag skulle följa med henne dit när hon skulle ställa sin husky. Tyvärr så var det fel dag för att kunna se pulin som skulle ställas på söndagen. Vi hamnade till slut i den delen av mässan där Svensk Hundungdom höll till och precis när vi kom dit skulle freestyletävlingen starta. Plötsligt dök det upp en liten grå sprallig hund med öron som viftade så roligt fram och tillbaka. Jag blev helt betagen i denna varelse. Jag insåg inte först att det var en pumi som uppträdde framför mig. Men det berättade mina vänner så glatt för mig. Väl hemma så kunde jag inte hitta nog med information om denna ras och ju mer jag läste ju mer säker vart jag att detta var en hundras som skulle passa oss.

Nästa steg blev att få kontakt med någon uppfödare. Vi kom i kontakt med Gill (Bennaz. på Värmdö) och vi åkte till henne och träffade Riha och en svart hane som jag inte kommer ihåg namnet på. I säkert en halvtimme om inte mer berättade Gill för oss om alla "dåliga" egenskaper som pumin har och märkligt nog så vart vi trots det inte avskräckta inför att skaffa denna ras. Vi bestämde oss snabbt efter besöket och meddelade Gill vårat intresse. Så började en osäker väntan. Gill hade två tikar som skulle valpa med cirka två veckors mellanrum. Den ena var Riha och hon nedkom med tre valpar varav en av dem dog. Den kullen var redan tingad. Skulle det bli någon till oss i Uszodas väntade kull?

Jag har en förmåga till att kunna bli lite enträgen när jag har bestämt mig för något och var nog ganska påfrestande för stackars Gill. Men så en dag fick jag ett mejl från Gill där hon berättade att Anneli som har kennel Kjellberget`s hade fått återbud på en tikvalp. Jag slängde mig på telefonen och hörde mig för, lämnade Anneli ett preliminärt ja, att vi ville ha valpen, men jag var ju tvungen att fråga de övriga i familjen. Och så blev det så att helt plötsligt så hade vi en pumitikvalp tingad. Vilken det skulle bli kunde inte Anneli säga för hon skulle behålla en själv av de fyra tikarna som fanns i kullen. 3 gråa och en cremefärgad, och det lutade nog åt att hon skulle behålla cremen själv.

Så kom den stora dagen, vi skulle åka till Harmånger och hämta vår pumitjej. Vi visste ännu inte vilken det skulle bli, skulle vi komma hem med en Daisy, Doris, Dagny eller Darling. Det var ett hemskt snöoväder på vägen upp men ju närmare vi kom ju mindre snöade det. På gården stod Anneli och väntade och vi gick in i hennes stora gröna hus, Oh-lalah hälsade som en pumi, ja hon skällde alltså. In vi tågade i valprummet men det var något som inte stämde, det var bara 4 valpar. Det visade sig att de från Vilhelmina hade redan varit där tidigt på morgonen. Anneli presenterade oss för valparna och plockade upp dem en och en. Först var det Douglas, sedan kom tjejerna en efter en. När Doris presenterades sa Anneli " den här den ska jag ha själv". Doris hon var ett riktigt yrväder, hon hängde i luvan på min tröja, slet i ärmarna och tyckte att livet var toppen på utsidan av valphagen som var gjord av kompostgaller. Vi fick alltså möjlighet att välja mellan Daisy och Darling. Och vad vi beslutade de har ju alla redan sett, det vart en Darling. Nu är Cleos kullsyskon utspridda, en på Lidingö (Daisy), en i Vilhelmina (Dagny), Doris hos Anneli och Douglas tror jag finns i Sundsvall.

Den första tiden 

När man aldrig har haft en egen hund och man har läst och läst för att vara så förberedd som möjligt så blir det nog aldrig, trots allt, som man trodde att det skulle bli. Alla skräckscenarion om valpar som tuggar sönder allt, vill inte få klorna klippta, kissar överallt, springer iväg och gud vet allt. Man är förberedd på det värsta och vad händer. Valpen varken spyr eller kissar på sig under den långa resan hem. Hon sover utan större problem de första nätterna, ja en obligatorisk kisstur blir det ju såklart mitt i natten. Hon äter som hon ska, springer inte ifrån en när man är ute med henne och tuggar inte sönder alla ens ägodelar. Inte ens ett par skor, hmm fast ska sanningen fram har hon faktiskt tuggat lite väggips, lite tapet, minsta grabbens plastgubbar och inte att förglömma sladden till datorns joystick den klövs i två delar. 

Vad man däremot måste vara beredd på är att allt och alla ska man som pumi skälla ut. En pumi behöver mycket miljöträning redan som liten och det kan som pumiägare var en påfrestning för nerverna att ta denna varelse ut bland andra hundar och människor. En granne till oss frågade mig faktiskt vid ett tillfälle när vi försökte prata med varandra och Cleo gjorde allt för att försöka överrösta oss -Ångrar du aldrig att du valde just denna ras? Själv har hon en tax. Men ärligt talat så har jag aldrig ångrat mitt rasval. Kanske är det jag som är knäpp eller så är pumin den ultimata rasen för just mig. Kan ju säga att när det gäller karln så har han nog ibland ångrat att han gick med på det hela.....iallafall när hon skäller. Idag (nov-04) är Cleo mycket tystare men nog skäller hon allt. Vi fick rådet av en annan pumiägare att miljöträna MYCKET och jag kan inte nog betona vikten av detta. Med facit i handen så ser jag att jag skulle ha varit ute med min bonnhund mycket mycket mera.

Som det står i rubriken så var det meningen att vi skulle försöka att dela med oss av våra tankar om pumin. Tanken var oxå att den skulle spegla olika stadier i att ha en pumi.....men tänk va fort man glömmer. Lite små tips på saker man kan tänka på som nybliven pumiägare som jag kan komma på så här i efterhand är bland annat:

• En pumi kan ha väldigt svårt att stressa ner. Lär hunden på en gång att inne ska vi vara lugna, om det behövs...ta hunden i famnen och håll kvar tills hunden har lugnat ner sig. Det kan kännas hårt i början när valpen gör allt för att komma loss...men jag lovar att du har det tusen gånger tillbaka i framtiden.

• Har du vissa saker som du vill att hunden inte ska få göra som tex ligga i sängen låt den då ALDRIG göra det. För en pumi räcker det med en gång så tror den att det är helt okej.

• Tänk på att alltid försöka att vara steget före hunden.....svårt! ja jag vet..allra helst med en snabb pumi.

• Lär hunden NEJ! Jag fick ett bra tips från min kompis Lotta (med Eira). Sätt dig i badrummet alldeles ensam med hunden och kör det vanliga godistricket. Faktiskt så är badrummet jättebra att öva in saker om man inte vill ha störning runt omkring.

• Vallar din hund bilar? Gör som jag ....ställ dig en bit bort från en järnvägsövergång......vänta tills bommarna går upp och var beredd....kan säga att Cleo gav upp efter 2 bilar och en buss.....efter det har jag aldrig haft problem med vallning av bilar...däremot cykel.

• En pumi är otroligt signalkänslig. Luta dig lite lite framåt och den tar det som ett hot. Signalkänsligheten är både på gott och ont. När det gäller det onda så kan det ställa till med en del förtret när man är som jag lite otydlig i rörelsekommandon. Detta har jag fått många bevis på denna höst i samband med agilitykursen. En pumi är otroligt lättlärd men då gäller det oxå att hunden har en förare som kan visa vad den vill att hunden ska göra på ett lättfattligt sätt. Inte som jag med mina viftande händer....men jag ska nog lära mig jag oxå.*s*

Ska försöka att fylla på eftersom jag kommer på lite små tips.

Mitt största problem som jag har idag med min kära blondin är......att ha henne lös på den inhägnade tomten.....låter märkligt, jag vet! Men det är ett stort problem. Att ha Cleo lös på promenad är inga som helst problem. Jag har till och med stött på rådjur och hon har inte dragit men ha henne lös på tomten och tro att man kan kalla in henne för att gå in i huset, GÅR INTE!!!! De gånger som hon smitit ut genom dörren och man försöker locka in henne så håller hon ett skyddsavstånd på en meter....i alla lägen. Man kan locka med korv, bollar ja allt hon tycker om...men avståndet finns där. Jag tror att jag försökt med det mesta...men se där har jag gått bet!